Ingen var närvarande ifrån Falla, men nog märktes det, att Lars Gunnarsson var i allas tankar. Och det var förstås ingenting att undra på, då det just var den här dagen, som Lars hade blivit varnad för. Men nog fick sonen till Ol'Bengtsa höra mer om husförhöret i Falla och hur besynnerligt det var, att prästen skulle tala om plikterna mot föräldrar just den kvällen, än han kunde ha roligt av. Han sade ingenting i alla fall, men gubben Ol'Bengtsa måtte visst ha sett på hans min, att han höll på att bli bra uttråkad, för han vände sig till honom.
»Vad säjer du om allt detta, du Nils? Du sitter visst å tänker för dej själv, att det är bra besynnerligt, att Vår Herre inte har skrivit ett bud för föräldrar om hur di ska förhålla sej mot sina barn?»
Det kom så oväntat över sonen. Han kände, att han blev röd i ansiktet, liksom hade han blivit tagen på bar gärning.
»Men, käre far!» sa han. »Jag har då väl aldrig varken tänkt eller sagt — — —
»Nej, det är sant,» avbröt gubben och vände sig nu till dem, som satt med vid bordet. »Jag vet, att det är svårt för er å tro på vad jag säjer. Men sanninga är, att den här sonen min har aldrig sagt ett ont ord te mej å inte hustrua hans heller.»
Gubben hade inte vänt sig till någon särskilt med dessa ord, och det var heller ingen, som tyckte, att han ville ta på sig att svara honom.
