var också riktig. Han nickade åt hustrun, som satt mitt emot honom, att allt var, som det skulle, och räckte henne reversen på samma gång, för han kunde ju förstå hur otålig hon skulle vara att få se den.
Hustrun läste igenom skuldsedeln ordentligt från början till slut.
»Vad är det här?» sa hon. »“Betalar till Lisa Persdotter i Askedalarna, änka efter Bengt Olsson från Ljustersbyn, — — — Ska Lisa ha reversen?»
»Ja,» sa gubben, »hon har fått di här pengarna åv mej, för hon är mitt rätta barn.»
»Men det är orätt mot — — —
»Nej,» sa gubben med sin trötta röst, »det är ingen orätt. Jag har gjort rätt för mej å är ingen någe skyldig. Det kunde ha var't så,» fortfor han och vände sig mot sonen, »att jag hade haft en annan fordringsägare också, men jag har tatt reda på den saka, å jag vet, att jag ingen har.»
»Ja, ni menar mej,» sa sonen. »Mej tänker ni aldrig — — —
Men allt det, som sonen nu var på väg att säga fadern, det blev osagt. Han blev avbruten av ett högt utrop från andra sidan bordet.
Där hade Lars Gunnarsson helt plötsligt ryckt till sig en full brännvinsflaska och satt den för munnen. Hustrun skrek högt av ängslan och försökte ta den ifrån honom.
Han höll henne undan, tills han hade tömt halva flaskan. Då satte han ner den på bordet igen och vände sig mot hustrun. Han var röd i
