SOMMARNATT.
Hela den dagen, som det stora kalaset hade firats hos notbindarns, hade Jan i Skrolycka hållit sig inne, men när det blev kväll, gick han ut och satte sig på stenhällen framför tröskeln, som han brukade. Han var inte så sjuk just, bara matt och svag, och stugan var så upphettad efter den långa solskensdagen, att han tyckte, att det skulle bli skönt med litet frisk luft. Han märkte nog strax, att det inte var mycken svalka att få ute heller, men han satt kvar i alla fall, mest därför att det var så mycket grant att se på.
Det hade varit en obegripligt het och torr juni månad, och skogseldarna, som brukade härja alla torksomrar, hade redan kommit i gång. Det förstod han av de vackra, vitblåa rökbankarna, som tornade upp sig över Duvsjöbergen mitt emot på andra sidan sjön. Snart såg han också ett vitglänsande, lockigt molnhuvud långt i söder, och när han vände sig väster ut mot Storsnipa, stack det upp höga, rökblandade skyar åt det hållet med. Det var, som om hela världen skulle ha stått i brand.
