skogen,» sa Kattrinna. »Vad i all världen ska det betyda?»
De blev allt mer och mer förvånade, allt som ljudet närmade sig.
»Å söndagskväll är det!» sa Kattrinna. »Om det vore en vardag, kunde man ju ändå förstå saka. Men vem kan det vara, som kör med hjuldon på skogsvägen en söndagsnatt?»
Hon tystnade igen för att lyssna, och nu hörde man hur hjulen skrapade mot stenhällar, och hur hästen hasade utför tvärbranta backar.
»Hör ni?» sa Jan. »Hör ni?»
»Ja, jag hör,» sa Kattrinna, »men det angår inte mej vem det är. Jag får lov å bädda åt dej nu för det första. Det är det, som jag har å tänka på.»
»Å jag ska gå te Falla, jag,» sa notbindarn. »Det är viktigare än allt annat. Ajö så länge!»
Gubben skyndade bort, så fort han kunde, och Kattrinna gick in i stugan för att göra i ordning sängen. Men knappt var hon ingången, förrän det där rasslet, som hon och notbindarn trodde kom av en vanlig kärra, var alldeles inpå dem. Det var ett dunder av svåra stridsvagnar, och hela jorden skakade, när det närmade sig. Jan ropade högt på Kattrinna, och hon kom genast ut.
»Käre du, var inte så rädd!» bad Kattrinna. »Nu ser jag hästen. Det är den gamla Bruningen från Falla. Sätt dej opp, så ser du'n, du med!»
Hon lade armen under Jans nacke och reste upp honom. Mellan albuskarna, som stod utmed
