som han hade handlat orätt! Han skulle aldrig ha nekat henne att resa med till Portugallien.
Att han hade kunnat tro så illa om den stora kejsarinnan, som att hon inte skulle vilja ha Stoll-Ingborg med sig! Just sådana som hon ville hon helst hjälpa.
Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde ju ha förstått, att de fattiga och olyckliga alltid var välkomna i hennes rike. Det var inte mycket att göra vid saken, om det inte blev någon morgondag. Men om det blev en! Han skulle gå och tala vid Stoll-Ingborg det första han gjorde.
Han slöt ögonen och knäppte händerna. Det var ändå ljuvligt, att denna oron var stillad. Nu var det inte på långt när så svårt att dö.
Han visste inte hur lång tid som hade gått, innan han hörde Kattrinnas röst tätt bredvid sig.
»Käre du, hur är det med dej? Du ligger väl aldrig å dör för mej?»
Hon lät så ängslig, att han fick lov att göra sig det besväret att öppna ögonen.
Och med detsamma såg han i Kattrinnas hand kejsarkäppen och den gröna läderkasketten.
»Jag bad Dom i Falla, att jag skulle få ta med det här te dej. Jag sa dom, att hur det än går, så är det bättre, att du får dom tebaka, än att du ska alldeles förlora lusten å leva.»
Jan knäppte sina händer.
Den lilla flickan, den stora kejsarinnan, hon var väl märkvärdig! Inte förr hade han fått reda
