DOPET.
När den lilla flickan från Skrolycka skulle till prästen för att döpas, bar sig Jan, far hennes, så dumt åt, att han höll på att få bannor både av Kattrinna och gudföräldrarna.
Det var Erik i Fallas hustru, som skulle bära barnet till dopet. Hon åkte till prästgården med den lilla flickan i sina armar, och Erik i Falla själv gick bredvid kärran och körde. Den första vägbiten ända fram till Duvnäs bruk var ju så dålig, att den knappt kunde kallas för väg, och Erik i Falla ville vara försiktig, då han hade det odöpta barnet att köra för.
Jan i Skrolycka hade stått och sett på avfärden. Han hade själv hämtat ut barnet ur stugan, och ingen visste bättre än han vad det var för ett präktigt folk, som nu tog hand om det. Han visste, att Erik i Falla var likaså säker som körkarl som i allt annat, och om mor i Falla visste han, att hon hade fött och vårdat sju barn, så att han borde inte ha känt den minsta oro.
Men när de väl var borta och Jan igen hade tagit till med dikningen på Erik i Fallas träde, då kom det en sådan förskräcklig ängslan över
