klädseln, utan hon fick gå ut och ta emot, sådan hon gick och stod.
Den lilla flickan kom inte i någon guldkaret, hon satt inte en gång uppe i kärran och åkte, utan hon gick till fots. Vägen till Askedalarna var lika dålig nu som på den tiden, då Erik i Falla och hans hustru hade kört med henne till prästen för att få henne döpt, och nu vandrade hon och skjutskarlen på var sin sida om åkdonet och höll emot, för att ett par stora koffertar, som hon hade uppstaplade bakom sitsen, inte skulle skakas ner i diket. Större ståt var det inte, när hon kom, och mer var det kanske inte heller att begära.
Kattrinna hade just fått upp förstudörrn, när kärran stannade utanför grinden. Hon borde ju ha sprungit fram och öppnat den, men det gjorde hon inte. Hon kände helt hastigt en sådan tyngd över bröstet, att hon inte mäktade ta ett steg.
Det var Klara Gulla, som kom, det visste hon, fastän hon, som nu sköt upp grinden, såg ut som en herrskapsmänniska. Hon hade hatt med plymer och blommor och kläder av köptyg, men det var allt den lilla flickan ifrån Skrolycka i alla fall.
Hon skyndade in på gården före åkdonet och kom fram mot Kattrinna med utsträckt hand. Men Kattrinna stod stilla och slöt ögonen. Det steg upp så mycket bittert i hennes sinne just i det ögonblicket. Hon tyckte, att hon inte kunde förlåta dottern, att hon levde och kom där frisk och färdig, efter att hon hade låtit dem vänta
17. — Kejsarn av Portugallien.
