uppmärksamhet, och så började han sjunga med en tunn, gnällig röst.
Klara Gulla hade ställt sig tätt vid Kattrinna. Det såg ut, som om hon ville gömma sig, krypa undan bakom modern. Hittills hade hon tegat, men när Jan höjde rösten och sjöng, ropade hon till av förskräckelse och ville hejda honom.
Men då grep Kattrinna henne hårt om armen.
»Låt'en vara! Han har glatt sej åt å få sjunga den här visan för dej, allt sen du blev borta för oss.»
Då höll hon sig stilla och lät Jan fortsätta.
Kejsarinnans fader
är så hjärtans gläder.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Men längre stod inte Klara Gulla ut. Hon rusade fram, fick ut ungarna i en hast och stängde dörrn efter dem.
Sedan vände hon sig mot fadern, och hon till och med stampade i golvet åt honom. Hon var ond på allvar.
»Tyst med er för all del!» sa hon. »Är det meningen å göra mej te ett spektakel å kalla mej för kejsarinna?»
Jan såg litet snopen ut, men det gick över i en blink. Hon var ju den stora kejsarinnan! Allt,
