över varandra rätt framför fötterna på mor i Falla, så att hon kom att snäva över dem och höll på att falla framstupa. Hon hann just tänka: »Nu faller jag med barnet, å det slår ihjäl sej, å jag blir olycklig i alla mina dar,» då en kraftig hand fick fatt i henne och höll henne uppe. Och när hon såg sig om, så fann hon, att hjälparen var Jan Andersson i Skrolycka, som hade stannat i förstugan, alldeles som om han visste, att här skulle han komma att behövas.
Innan hon hann att sansa sig och säga något till honom, var han borta. Och när hon och hennes man kom hemkörande, stod han igen och dikade.
Han hade känt på sig, att då det där olyckstillbudet var tillbakaslaget, kunde han tryggt gå hem.
Men varken Erik eller mor i Falla sade något till honom om att han hade burit sig opassande åt. I stället bjöd mor i Falla in honom på kaffe, just så lerig och nersmord som han gick där ute på det höstsura trädet.
