Di skulle säkert fara med ångbåten, å han visste inte hur han skulle komma ner te Borg i tid, innan di var resta.»
Klara Gulla tvärstannade. »Det gick väl så, att han fick åka med er?» sa hon. — »Ja,» svarade bonden. »Jan hade gjort mej en stor tjänst en gång i tiden, och nu ville jag gälda den. Det var kanske illa gjort åv mej, att jag hjälpte'n på väg?» — »Ånej, allt felet ligger hos mej,» sa Klara Gulla. »Det var jag, som aldrig borde ha försökt å fara ifrån honom.»
»Han grät som ett barn hela långa tiden, som han satt i kärran,» sa Linnart Björnsson, »å jag visste just inte vad jag skulle säja för å trösta'n, så att jag höll mej tyst. 'Vi hinner'na nog, Jan.' sa jag te sist. 'Du ska inte gråta så! Di här småbåtarna, som går på hösten, är inte så fortfärdiga åv sej.' Men knappt hade jag detta sagt, förrän han la' sin hand på min arm å fråga' mej om jag trodde, att di skulle bli hårda å svåra mot kejsarinnan, di, som hade fört bort'na.»
»Di, som hade fört bort mej!» upprepade Klara Gulla med undran i rösten.
»Jag blev förvånad, jag som Klara Gulla, å jag fråga'n vilka han mena'. Jo, han mena' dom, som hade legat på lur omkring kejsarinnan, medan hon hade var't hemma. Alla di fienderna, som Klara Gulla hade varit så rädd för, så hon inte hade vågat sätta på sej sin guldkrona eller så mycke som tala om Portugallien, å som nu hade
