de två kistorna skulle komma att stå riktigt jämsides.
Kistan, som nu anlände, var inte så ny och blank som Kattrinnas. Det såg ut, som skulle den ha blivit översköljd av många regnskurar redan före denna dagen. Den hade hanterats ovarsamt, så att den var både repad och kantstött.
Allt folket från Askedalarna drog på en gång ett djupt andetag, för nu började de på att förstå. Det var nog ingen frände till August Där Nol, som låg i denna kistan. Det var inte för någon främmande storkarls skull, som det hade kommit så många människor till kyrkan.
Nu flög allas blickar till Klara Gulla för att se om också hon förstod. Och det märktes nog på henne, att hon det gjorde.
Hon hade stått blek och förgråten tätt bredvid sin mors kista hela tiden, och då hon nu kände igen den andra kistan, som de kom bärande med från Där Nol, såg hon ut att bli alldeles ifrån sig av glad förväntan, som man gör, då man får det, som man länge har strävat efter. Men hon lugnade sig strax. Hon smålog bara sorgmodigt och strök sakta ett par gånger över kistlocket. »Nu har du fått det så gott, som du någonsin kan önska dig,» tycktes hon vilja säga till den döda modern.
August Där Nol gick fram till Klara Gulla och tog henne i hand.
»Klara Gulla har väl inte någe emot, att vi har ställt på det här sättet?» sa han. »Vi fann
