församlingen ordnade sig led vid led, först karlarna och sedan kvinnfolken, för att följa de två gamla ut till kyrkogården.
De, som ställde upp sig, hade en min på sig, liksom om de förvånades över att de var med här. För inte kände de någon sorg precis, och inte heller ville de särskilt hedra någon av de döda. Det var bara så, att när den nyheten hade spritt sig genom socknen, att Jan i Skrolycka hade kommit till rätta just i passande tid för att kunna läggas i samma grav som Kattrinna, så hade alla tyckt, att det var något vackert och märkvärdigt i detta, och man hade velat vara med och se hur de gamla makarna förenades i döden.
Man hade ju inte kunnat tro, att så många andra skulle få samma tanke. Nu blev det nästan för stor uppståndelse för ett par så fattiga och ringa människors skull. Folk såg på varandra och skämdes smått, men när de nu var där, så kunde de ju inte annat göra än gå med bort till kyrkogården.
De fick ju också lov att småle för sig själva, när de tänkte på att detta skulle kejsarn av Portugallien ha tyckt om. Två prestaver, för det var ju en med från Askedalarna också, gick före hans och Kattrinnas kistor, och nästan hela socknen följde med i liktåget. Det kunde inte ha blivit bättre, om han själv hade fått styra om det.
Och det var ju heller inte så säkert, att inte alltihop var hans verk. Han hade blivit så märkvärdig efter döden, den gamla kejsarn. Han hade
