steg upp från stolen och lämnade platsen åt honom, »Ja, försök du, om det går bättre för dej!» sa hon med litet försmädlig röst, för hon var inte den, som tyckte, att den lilla utslitna drängen hos Erik i Falla, som hon hade gift sig med, var bättre än hon själv på något sätt.
Men innan Jan satte sig ner, kastade han tillbaka tröjan, och nu visade det sig, att han hade kavlat upp skjortärmen där borta i mörkret, så att vänstra armen var bar.
Han ville så gärna bli vaccinerad, sa han. Han hade aldrig blivit vaccinerad mer än en gång, och det fanns ingenting i världen, som han var så rädd för som för smittkoppor.
I detsamma som flickan såg den nakna armen, blev hon stilla och stirrade på fadern med stora, kloka ögon.
Hon följde helt uppmärksamt med, då kloc- karn satte in de tre röda strecken i armen. Hon såg från den ena till den andra, och hon märkte väl, att fadern inte for så värst illa.
När Jan Andersson var färdig, vände han sig till klockarn.
»Nu är jänta så stilla, så klockarn kanske kan försöka sej på'na.»
Ja, klockarn försökte, och denna gången gick det bra. Flickan satt med samma förnumstiga min hela tiden och lät inte höra ett enda rop.
Klockarn var också tyst, ända tills han hade slutat sitt arbete. »Om Jan gjorde det där bara
