skulle det inte sättas upp en skymmande vävstol framme vid fönstret, där det var bästa dagern, och här skulle ingen grannhustru komma in för att språka och dricka kaffe mitt under skoltimmarna.
Nej, här fick han kläda väggarna med bilder ur bibliska historien och med djurtavlor och porträtt av svenska konungar. Här hade barnen riktiga små pulpeter och låga bänkar och behövde inte sitta uppkrånglade kring höga slagbord, där de ibland inte kunde få näsan i jämnhöjd med bordskivan. Och här hade klockar Svartling en egen kateder med hyllor och fack, där han hade utrymme för sina stora betygsböcker, och där han satt och såg helt annorlunda myndig ut under timmarna än förr i världen, då han mången gång hade förhört läxorna sittande på spishällen med en god brasa i ryggen och barnskaran framför sig, hopkrupen på golvet. Här hade han en bestämd plats för svarta tavlan och hängare för kartor och tabeller och behövde inte ställa upp dem mot skåpdörrar och sofflock, som man eljest hade måst göra.
Nu visste han var han hade gåspennorna, och nu kunde han komma åt att lära barnen att rita raka streck och ovaler, så att hela socknen skulle bli lika skönskrivande som han själv. Och nu var det möjligt att lära barnen att resa sig på en gång och gå ut i jämna led som soldater. Det var ingen ände med alla de förbättringar, som kunde införas nu, sedan skolhuset var färdigt.
4. — Kejsarn av Portugallien
