en blick. Det var, som om han inte fanns till för henne.
Däremot hängde Klara Gullas blickar vid skollärarn. Han höll på att förhöra de stora barnen, som hade sin plats till vänster om katedern. De fick läsa innantill och peka ut länder och städer på kartan och räkna på svarta tavlan, och han hade knappt tid att titta åt småbarnen på högra sidan. Det kunde alltså inte ha betytt så mycket, om Klara Gulla hade kastat en sidoblick på sin far, men hon inte så mycket som vände huvudet åt hans håll.
En liten tröst var det ju, att alla barnen gjorde på samma sätt. De satt med sina små klara ögon riktade mot skollärarn. Och de små kräken låtsade, som om de förstod, när han sade något kvickt, för då stötte de till varandra med armbågarna och skrattade.
Det var nog en överraskning för föräldrarna att se barnen uppföra sig så skickligt, som de gjorde på examen. Men klockar Svartling var en märkvärdig man. Han kunde få dem till vad som helst.
Jan i Skrolycka för sin del började på att bli både förlägen och ängslig. Han visste inte längre om det var hans egen lilla flicka, som satt där, eller om det var en annans barn. Rätt som det var, makade han sig bort från platsen bland skolrådsledamöterna och flyttade sig närmare dörrn.
Till sist hade de stora barnen blivit prövade tillräckligt, och nu kom turen till de små, de, som
