att hustrun fick riktigt ont av honom. — »Kan du inte visa dom, att di har orätt då?» sa hon. — »Visa dom vad? Vad menar du nu?» — »Jag menar, att om du vet, att dina skolbarn är likaså styva som klockarns — — —» Visst vet jag det.» — »Ja, då borde du begära, att era barn fick prövas på samma gång.»
Gubben låddes, som om han inte brydde sig om vad hon sade, men det var nog ändå så, att tanken slog an. Om några dagar fick klockarn ett brev, däri skolmästarn föreslog, att barnen från de två skolorna skulle få mäta sina krafter med varandra.
Ja, inte hade klockarn något emot den saken, men han önskade, att tävlingen skulle äga rum under jullovet, för då kunde man göra den till en liten rolighet för barnen och behövde inte begära tillåtelse av skolrådet.
»Det var riktigt bra påhittat, det här,» tänkte klockarn. »Nu ska jag slippa att ge några bakläxor på den här terminen.»
Och det slapp han också. Det var alldeles förskräckligt vad det lästes och knogades i de två skolorna.
Annandag jul på kvällen skulle den stora tävlingsstriden försiggå. Skolsalen var klädd med granar, och i dem strålade alla de ljus, som hade blivit över i kyrkan efter julottan. Det fanns äpplen så många, att det skulle räcka till ett par åt vart barn, och det viskades om att föräldrar
