och målsmän, som hade kommit för att höra på barnen, skulle bli bjudna på kaffe.
Men det var då i alla fall den stora tävlingen, som var det förnämsta. På ena sidan av skolsalen satt Tybergsbarnen, och på den andra satt klockarbarnen. Och nu gällde det för lärjungarna att försvara sina lärares anseende, för det var skolmästar Tyberg, som skulle förhöra klockarbarnen, och klockarn, som skulle förhöra Tybergsbarnen. Om det var några frågor och tal, som den ena skolan inte kunde reda sig med, så fick de gå till den andra. Och var sådan fråga skulle räknas, så att man kunde avgöra vilken skola som var den förnämsta.
Klockarn fick börja, och det märktes nog, att han gick fram varsamt i förstone, men så snart han kom underfund med vad det var för kunniga barn, som han hade att göra med, satte han åt dem värre och värre. Det var riktigt grant att höra Tybergsbarnen. De var så bergfasta, att de inte lät en enda fråga gå ifrån sig.
Sedan blev det Tybergsgubbens tur att förhöra klockarbarnen.
Gubben var inte ond nu längre, och då hans barn redan hade visat, att de kunde sina stycken, så flög skälmen i honom. Han gjorde klockarbarnen några ordentliga frågor till att börja med, men länge kunde han inte hålla sig allvarsam, utan han blev likaså munter, som han brukade vara i sin egen skola.
»Ja, jag vet ju, att ni har läst mycke mer än
