vi, som kommer ifrån en avkrok i socken,» sa han. »Ni har läst både naturlära å annat. Men jag undrar om det finns nån ibland er, som kan säja mej hurudana stenarna är i Motala ström.»
Det var inte ett av klockarbarnen, som satte upp handen, men på den andra sidan for det upp hand vid hand.
Där satt då på klockarsidan Olof Olsson, han, som visste, att han hade det bästa huvudet i socknen, och August Där Nol av den goda bondeätten, och de kunde ingenting säga. Och där satt Karin Svens, den raska tösen från soldatbostället, som inte hade försummat en dag i skolan, och hon som de andra kunde bara undra och tänka, att det var besynnerligt, att klockarn inte hade lärt dem vad det var för märkvärdigt med stenarna i Motala ström.
Och där satt Klara Fina Gulleborg från Skrolycka, som var uppkallad efter själva solen, och i hennes hjärna var det lika mörkt som i alla de andras.
Skolmästar Tyberg stod och såg allvarsam ut, och klockarn satt och stirrade ner mot golvet i djupt bekymmer.
»Det blir visst inte någe annat, än att denna frågan får gå ifrån er,» sa skolmästarn. »Tänk, att så många klipska pojkar å töser, som här sitter, inte ska kunna svara på en så lätt sak!»
Det var i sista minuten, som Klara i Skrolycka vände sig om och såg bort till Jan, som hon var van att göra, då hon inte visste sig
