Då såg karlen på henne, och den blicken glömde hon aldrig. Hon tyckte, att hon såg ner i två tomma, öppna svalg, där det låg ett par halvslocknade ögon, som var utanför både sorg och glädje.
»Jo, ser du, jag vet, att du får vad du behöver åv föräldrarna dina, å att du fiskar bara för ro skull. Men hemma hos mej håller vi på å svälta ihjäl.»
Den lilla flickan blev röd över hela ansiktet. Hon begrep inte hur det kom sig, men nu var det hon, som skämdes.
Notbindarn sade inte något mer. Han tog upp mössan, som hade fallit av honom, medan han hade böjt sig över krokarna, och gick sin väg.
Klara Gulla sade ingenting, hon heller. Det låg ett par fiskar och sprattlade på stranden, men hon tog inte upp dem. När hon hade stått och sett på dem en stund, sparkade hon till dem med foten, så att de for ut i vattnet tillbaka.
Hela den dagen kände sig den lilla flickan missnöjd med sig själv, utan att hon förstod varför. Det var ju i alla fall inte hon, som hade gjort orätt.
Hon kunde inte få den gamla notbindarn ur tankarna. Folk sade om honom, att han hade varit rik en gång i tiden. Han skulle ha ägt sju gårdar, som var för sig var lika mycket värda som Erik i Fallas. Men han hade gjort av med alltsammans på något märkvärdigt sätt, så att nu var han utfattig.
