Nästa morgon gick hon allt ändå till Tvättbäcken och såg efter sina krokar. Nu hade ingen varit där och vittjat dem, utan hon fann fisk på varenda en. Hon lossade fiskarna från krokarna och lade dem i korgen, men hon gick inte hem med dem, utan hon vandrade raka vägen till notbindarns.
Den gamla karlen stod ute på backen och högg ved, då Klara Gulla kom gående med sin korg. Hon stannade vid stättan och såg på honom, innan hon steg över. Han var bra fattigt och trasigt klädd. Hon hade aldrig sett far sin se ut på det sättet.
Hon hade hört sägas, att det fanns välbärgat folk, som hade bjudit honom att bo hos dem ända till döddagar. Men han hade i stället flyttat till en sonhustru, som bodde här i Askedalarna, för att hjälpa henne, så gott han kunde. Hon hade många små barn, och mannen hade givit sig av bort för länge sedan och skulle nu vara död.
»Det var allt fisk på krokarna i dag!» ropade den lilla flickan, där hon stod på stättan.
»Jaså, du,» sa notbindarn, »det var bra, det, du.»
»Jag vill gärna ge er all fisk, som jag får. om jag bara får sköta om fiskninga själv,» sa den lilla flickan.
Hon kom fram till honom och tömde ut korgen på marken bredvid honom, och hon väntade sig, att notbindarn skulle bli glad och berömma henne, såsom hon var van, att Jan, far
