hennes, blev glad över allt, vad hon sade eller gjorde.
Men han tog det på samma lugna sätt som allt annat.
»Behåll du det, som är ditt!» sa han. »Vi är så vana å svälta här, så nog kan vi undvara ett par småfiskar.»
Det var något eget med den här gamla fattiga karlen. Klara Gulla kunde inte ge sig med mindre, än att han skulle tycka om henne.
»Ni får ta fisken åv krokarna å sätta på mask, ni får ta alltsammans,» erbjöd hon.
»Nej, du, jag vill inte ta den roligheta ifrån dej,» sa gubben.
Men Klara Gulla stod kvar. Hon ville inte gå sin väg, förrän hon hade funderat ut ett sätt att få honom nöjd.
»Vill ni, att jag ska komma hit å hämta er var morron, å att vi ska ta opp krokarna tesammans, å att vi ska ta hälften var åv fisken?» frågade hon.
Då slutade gubben upp att hugga. Han vände de besynnerliga, slocknade ögonen mot henne, och skymten av ett leende for över hans ansikte.
»Ja, nu fick du napp te sist,» sa han. »Det förslaget ska jag inte säja nej te.»
5. — Kejsarn av Portugallien.
