inte, förrän han fick lyfta ner urverket och se efter om det var fel på det. Och fel var det alltid. Han blev rent tvungen att plocka sönder hela klockan. Sedan kunde det dra om flera dagar, innan han fick den hopsatt igen, och under tiden var man tvungen att hysa och föda honom.
Det värsta med detta var, att om Prästberg väl hade fått hand om en klocka, så ville den sedan aldrig gå så bra som förut. Och minst en gång om året måste man låta Prästberg ta vård om den, annars slutade den upp att gå. Gubben försökte nog att göra sitt arbete samvetsgrant och ärligt, men det stod inte att hjälpa: klockorna blev förstörda.
Därför var det det bästa, om han aldrig kom i håll med ens klocka. Det visste Klara Gulla väl, men hon såg sig inte någon utväg att rädda dalkarlsuret, som stod och tickade inne i stugan. Prästberg hade reda på att det fanns där, och han hade länge lurat på det, men de andra gångerna, då han hade visat sig där, hade Kattrinna varit hemma och hindrat honom.
När gubben kom till stugan, stannade han mitt framför den lilla flickan, stötte käppen hårt i marken och rabblade:
»Här kommer Johan Utter Agrippa Prästberg, kunglig majestäts å kronans trumslagare. Har stått för kulor å krut å är varken rädd för änglar eller djävlar. Är det nån hemma?»
Klara Gulla behövde ingenting svara. Han
