å kronans trumslagare, din förbaskade torparunge.»
»Nej, inte som jag ser,» sa tösen och var så betryckt och olycklig som aldrig förr. Hon skulle ju vakta stugan, hon, åt far och mor, och så gick det på detta viset.
»Nå, än glasögona då?» frågade Prästberg. »Di måtte ha fallit, di med.»
»Neej,» sa flickan, »här finns inga glasögon.»
Med detsamma gick det upp en liten förhoppning inom henne. Tänk, om han inte kunde göra något vid klockan utan glasögon! Tänk, om de var bortkomna för honom!
Just då fick hon syn på glasögonsfodralet. Det hade kommit att ligga bakom bordbenet.
Gubben skramlade och letade bland alla gamla kugghjul och fjädrar, som han hade i knytet. Kanske att det skulle gå så lyckligt, att han inte fann reda på glasögonen?
»Det blir väl inte annat, än att jag får lägga mej själv på golvet å leta,» sa han. »Opp mä dej, torparunge!»
Den lilla flickans hand for ut snabb som en blixt, fick fatt i glasögonsfodralet och stoppade in det under förklädet.
»Kom opp mä dej!» brummade gubben. »Jag tror dej inte mer än jämnt. Vad är det, som du håller under förklät? Fram mä't, säjer jag dej!»
Hon sträckte genast fram ena handen. Den andra hade hon hela tiden hållit under förklädet.