rättar Söderlind. »Å löjtnanten sa ju, att om jag fick fatt i nåra äppletjuvar, så ville löjtnanten själv tala med dom.»
Löjtnant Liljecrona såg på den lilla flickan, och så började det på att rycka i smårynkorna omkring ögonen, så att man inte kunde veta om han skulle komma att skratta eller gråta i nästa sekund.
Han hade väl tänkt, att han skulle säga ett par allvarsord till den, som stal hans äpplen, men när han nu såg hur tösen knep ihop händerna om förklädet, fick han i stället en sådan innerlig medkänsla med henne. Han visste bara inte hur han skulle kunna ställa det så, att hon fick ha kvar sina äpplen. För släppte han henne lös utan vidare, så kunde det leda till att hela hans trädgård blev ödelagd.
»Jaså, du har varit oppe i äppleträna, du,» sa han. »Du har ju gått i skolan å läst om Adam å Eva, så du skulle väl veta hur farligt det är å stjäla äpplen.»
I detta ögonblicket kom Jan fram och ställde sig bredvid Klara Gulla. Han var riktigt missnöjd med henne för att hon hade stört glädjen för honom, men han fick ju lov att stå henne bi i alla fall.
»Gör inte någe åt den lilla flickan, löjtnanten!» sa han. »För det var jag, som gav'na lov te å kliva opp i trät efter äpplena.»
Knappt var det sagt, förrän Klara Gulla gav fadern en harmsen blick och bröt sin tystnad.
