LARS GUNNARSSON.
Erik i Falla och Jan i Skrolycka var en kall vinterdag uppe i storskogen och högg timmer. De hade sågat igenom en grov stam. Trädet skulle till att falla, och de drog sig åt sidan för att inte komma under grenarna, då det störtade till marken.
»Akta er, husbond'!» sa Jan. »Jag tror, att hon kommer åt ert håll.»
Det hade varit god tid för Erik att springa undan, medan granen stod och vägde och lutade. Men han hade fällt så många träd i sitt liv, att han tyckte, att han borde förstå sig på saken bättre än Jan, och han blev stående på samma fläck. I nästa ögonblick låg han kullslagen på marken med granen över sig.
Han gav inte ett ljud ifrån sig, när han föll, och grangrenarna låg så täta över honom, att han var alldeles skyld av dem. Jan stod och såg sig omkring och visste inte vart husbonden hade tagit vägen.
Då hörde han den gamla rösten, som han hade lytt i alla sina dar, men så svag, att han knappt kunde bli klok på vad den sade.
6. — Kejsarn av Portugallien.
