»Gå efter häst å folk, Jan, så jag kan bli hemkörd!»
»Ska jag inte hjälpa fram er först?» frågade Jan. »Har ni det inte svårt, där ni ligger?»
»Gör, som jag säjer, Jan!» sa Erik i Falla. Och Jan visste ju, att husbonden var sådan, att han först och främst ville bli åtlydd, så han gjorde ingen mera invändning.
Jan sprang alltså hem till Falla så fort, som det var honom möjligt. Men det låg just inte nästgårds, utan han behövde en rundlig tid för att komma dit.
Den första han träffade av gårdsfolket var Lars Gunnarsson, som var gift med Erik i Fallas äldsta dotter och var utsedd till att överta gården, då den gamle husbonden föll ifrån.
Så snart Lars Gunnarsson hade fått besked, gav han Jan befallning att gå in i huset till matmodern och tala om för henne hur det stod till. Sedan skulle Jan gå och båda drängpojken. Lars själv skulle springa till stallet och sela på en av hästarna.
»Det är väl inte så noga med å tala om olyckan för kvinnfolkena nu genast,» sa Jan. »Det blir så lätt dröjsmål, när di börjar på te å gråta å ängslas. Han lät så svag i rösten, han Erik, där han låg, så det är bäst, att vi skyndar oss.»
Men Lars Gunnarsson hade varit noga med att sätta sig i respekt, allt sedan han kom till gården. Han tog likaså litet tillbaka en befallning, han, som svärfadern.
