»Gå du genast in te mor!» sa han. »Begriper du inte, att di behöver göra i ordning sängen, så att vi har någe te å lägga ner'en i, då vi kommer tebaka mä'n?»
Jan fick då lov att gå in till mor i Falla, och hur mycket han än skyndade sig, så tog det sin tid att berätta för henne vad som hade skett, och hur det hade gått till.
När Jan kom ut på gården igen, hörde han hur Lars dundrade och svor i stallet. Lars hade en dålig hand med djur. Hästarna slog, bara han kom i närheten av dem. Nu hade han inte varit i stånd att få någon av dem ut ur spiltan på hela den tiden, som Jan hade talat med mor i Falla.
Det skulle inte bli vältaget, om Jan försökte hjälpa honom, det visste han, så att han gav sig i stället av i det andra ärendet och hämtade drängpojken. Det var rätt besynnerligt, att Lars inte hellre hade bett honom säga till Börje, som stod och tröskade på logen alldeles i närheten, utan skickade honom efter pojken, som gick och gallrade ungträd borta i björkhagen ett gott stycke från gården.
Den svaga rösten under grangrenarna ljöd i öronen på Jan, medan han gick dessa onödiga ärenden. Den var inte så befallande mer nu, utan den tiggde och bad, att han skulle hasta. »Jag kommer, jag kommer,» viskade Jan tillbaka, men han hade densamma känslan över sig, som då man ligger i en mardröm och gör allt, vad man
