kan, för att skynda sig, men inte kommer ur fläck.
Nu hade Lars fått hästen försatt, men så kom kvinnfolken och sade åt honom att ta med sig halm och täcken, och det var ju rätt och bra, men det blev förstås nytt dröjsmål, innan detta var ordnat.
Äntligen körde de från gården, Lars och Jan och drängpojken, men de kom inte längre än till skogsbrynet, förrän Lars stannade hästen.
»En blir som vilsen, når en får så'na här nyheter,» sa han. »Inte förrän nu kommer jag å tänka på att vi har Börje stående på logen.» — »Ja,» sa Jan, »det hade varit gott å ha honom med. Han är dubbelt så stark som nån åv oss andra.»
Då fick drängpojken befallning av Lars att springa ner till gården och hämta Börje, och det blev ny väntan.
Medan Jan satt på släden och ingenting kunde göra, tyckte han, att inom honom öppnade det sig ett stort, tomt, isande kallt svalg, som var mörkt och hemskt att se ner i. Men på samma gång var det inte något svalg, utan bara den vissheten, som han hade, att de skulle komma för sent.
Börje och pojken kom till sist springande med andan i halsen, och nu fick de då köra in i skogen.
Men det gick inte fort för dem. Lars hade tagit den gamla stelbenta Bruningen och satt för släden.
