Somliga hade hört talas om klänningen redan förut, och andra ville veta hur det kom sig, att en stackars backstutös stod så grann på talbacken utanför kyrkan. Jan och Kattrinna fick berätta historien med köpmannen om och om igen. Och när då folk fick veta hur det hängde ihop, så kunde de inte förarga sig längre. De blev glada allesammans, att lyckan hade hittat på att göra en titt in i det fattiga hemmet borta i Askedalarna.
Det var hemmansägaresöner, som sade rent ut, att om denna flickan hade varit av sådan ätt, att det hade gått an för dem att gifta sig med henne, så skulle hon ha varit förlovad, innan hon kom från kyrkan.
Och det var hemmansägaredöttrar till och med av dem, som var »e'arva», som sade för sig själva, att de inte skulle ha tvekat att ge ett helt trädeslag i mellangift, om de hade kunnat byta sig till ett ansikte, som var så skinande rosigt och så strålande av ungdom och hälsa.
Men nu föll det sig så, att den söndagen var det prosten i Bro, som skulle predika i Svartsjö, och inte den vanliga prästen. Och prosten var en sträng och gammaldags man, som blev förargad över allt slags överflöd både i klädedräkt och annat.
Då han fick se den unga flickan i den röda klänningen, blev han visst rädd för att detta kunde vara siden, och han lät klockarn gå efter
