Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
91
DEN RÖDA KLÄNNINGEN
vara fin som sola, för en sol å en glädje har hon varit för oss, allt sen hon föddes.»
Prosten kom tillbaka och betraktade dem tankfullt alla tre. Både Jan och Kattrinna såg gamla och slitna ut, men ögonen lyste i de fårade ansiktena, när de vände dem mot den strålande ungdomen, som de hade emellan sig.
Då sade säkert prosten till sig själv, att det var synd att störa det gamla folket i deras belåtenhet.
»Om det är så, att du har varit till ljus å glädje för dina fattiga föräldrar, så kan du bära din dräkt med heder,» sa han med mild röst. »För ett barn, som kan skaffa lycka till far å mor, det är det bästa, som vi ser för våra ögon.»
