det bäst att inte ta humör för snart, och ni, mina herrar, gjorde rätt, om ni påminde er, att om ni också ä' på ett värdshus, så ä' ni ändå värdens gäster och borde skona hans släkts heder. Jag bedyrar att ert dumma bråk har gjort mig lika glömsk som ni själva, för där sitter min tysta gäst, som jag kallar honom, som har bott här i två dygn och inte sagt ett ord annat än då han begärt sin mat och sin räkning. Det vore inte mer än rätt åt mig för min ohövlighet, om han i denna kväll flyttade till Haren.»
Med sin vita servett prydligt lagd över vänstra armen och efter att för ett ögonblick ha tagit av sig sin sammetsmössa gick värden med sin bästa silverkanna i handen fram till den ensamme gästen, om vilken han nyss talat, och riktade därigenom hela det församlade sällskapets uppmärksamhet på honom.
Han var en man på tjugufem å trettio år, litet över medellängd, enkelt och korrekt klädd, men med en obesvärad hållning, som nästan kunde kallas värdig och tycktes antyda att hans klädsel var under hans stånd. Hans ansikte hade en förbehållsam och tankfull min; han hade mörkt hår och mörka ögon. De nyfikna i den lilla byn hade gjort sitt bästa för att utforska hans namn och stånd och i vad ärende han kommit till Cumnor; men ingenting i något av dessa avseenden hade kommit i dagen, som kunde tillfredsställa nyfikenheten.
Den hederlige Giles bad med förekommande artighet att hans gäst skulle dricka honom till ur silverkannan och med sin närvaro hedra en liten festlighet, som han gav för sin systerson till firande av hans återkomst och, som han hoppades, förbättring. Främlingen skakade först på huvudet, som om han avböjt inbjudningen.
»På min ära», sade Giles Gosling, »här ä' en hop hyggliga gossar, som gärna vilja göra sig en glad stund; bläng nu inte på dem, som då den onde tittade på Lincoln.»