till ett litet, men massivt torn; i övra våningen, dit en smal vindeltrappa ledde, var en liten åttkantig kammare som under den stora bristen på boningsrum blivit för tillfället iordningställd till gästrum. Grevinnan fäste sig genast vid att det fanns skrivmaterialier på bordet, och hon kom nu på den idén att skriva till Leicester och hålla sig undangömd, tills hon fått hans svar.
Wayland gick för att hämta litet mat, och då han återkom till tornet, fann han att grevinnan hade slutat sitt brev till Leicester, och i stället för med sigill och silkessnöre hade hon förseglat det med en slinga av sitt eget vackra hår, som hon slagit i en så kallad kärleksknut.
»Min gode vän», sade hon till Wayland, »som Gud har sänt till min hjälp i min yttersta nöd, jag besvär dig, att du lämnar detta brev till den ädle earlen av Leicester. Lämna det i lord Leicesters egna händer och giv akt på hans min, då han tar emot det.»
Wayland åtog sig beredvilligt detta uppdrag, fastän han kommit till den ej osannolika åsikten, att hennes bekymmersamma ställning till någon del rubbat hennes förstånd. Att lämna henne ett brev till Leicester, Varneys beskyddare och inom vars domvärjo åtminstone, om också ej på hans uttryckliga befallning, allt det onda hon redan lidit blivit henne tillfogat, föreföll honom vara ett farligt, ja, ett förtvivlat steg, och Wayland var orolig både för sin egen och sin följeslagerskas säkerhet. Han beslöt därför att först söka upp Tressilian och underrätta honom om damens ankomst till Kenilworth. Genom indirekta frågor fick han veta, att Tressilian var en av den stora skara adelsmän, som på morgonen anlänt till Kenilworth i earlens av Sussex svit. Han erfor dessutom att bägge earlarne med sin uppvaktning för flera timmar sedan ridit till Warwick för att eskortera drottningen till Kenilworth. Det tycktes alltså för närvarande gagnlöst att försöka lämna fram damens brev.
