XV.
AMY OCH TRESSILIAN
Tressilian, som var för orolig för att stanna kvar och åhörde de tal som höllos för drottningen i Warwick, smög sig snart obemärkt bort och red tillbaka till Kenilworth på en omväg. Därav kom det sig att han ej råkade Wayland, som otåligt avvaktade hans ankomst och som han själv var minst lika ivrig att träffa.
Sedan han lämnat sin häst till sin betjänt, spatserade han en stund i the Pleasance och i trädgården, för att ostörd få överlämna sig åt sina betraktelser. Amy Robsarts bild svävade som en andesyn över alla de tavlor hans fantasi frammanade. Ingenting är kanske farligare för djupt känsliga människor med enstöringsvanor än en tidig, långvarig och olycklig kärlek. Den rotar sig så in i deras själ, att den blir deras dröm om natten och deras vision om dagen, och då den slutligen tynar bort av sviket hopp, är det som om hjärtats källor förtorkat med den. Denna hjärtesorg, detta ruvande över minnet av en dröm, varur vi för längesedan grymt blivit uppväckta, är ett ömt och ädelt hjärtas svaghet — och det var Tressilians.
Han insåg slutligen själv nödvändigheten av att tvinga sig till att tänka på annat och lämnade lustgården för att draga sig undan till det honom anvisade rum-
