XVI.
DROTTNINGENS INTÅG
Det skymde på — den 9 juli 1575 —, och alla väntade otåligt på drottningens ankomst. Folket hade varit samlat i flera timmar, och antalet ökades alltjämt. En frikostig servering av förfriskningar hade hos pöbeln underhållit en tillgiven och laglydig stämning mot drottningen och hennes favorit; den skulle kanske ha minskats i någon mån, om deras väntan varit förenad med fasta. De fördrevo alltså tiden med de vanliga folknöjena. Plötsligt steg en ensam raket upp i luften, och slottets stora klocka ljöd vida över flod och fält.
Genast uppstod en dödstystnad och efterträddes av ett dovt väntans sorl från tusentals röster, vilka dock alla talade dämpat.
»Nu komma de säkert», sade Raleigh. »Tressilian, det där ljudet är storartat. Vi höra det på detta avstånd, liksom sjömän efter en lång resa under nattvakten höra tidevattnet brusa mot någon fjärran, okänd strand.»
Hans vidare betraktelser avbrötos nu av folkmassans hurrarop; de skallade så fruktansvärt, att hela nejden genljöd därav på en mils omkrets. De längs vägen tätt utplanterade vakterna togo upp bifallsropen, vilka som en löpeld fortplantades till slottet, för vars invånare det förkunnade att drottning Elisabet hållit sitt intåg i Kenilworths kungliga djurgård. Plötsligt ljöd hela
