sitt eget, att de måste sitta på en handlove liksom behuvade falkar.»
»Jag vet, vad du menar», sade Leicester otåligt, »du vill låta förstå att jag kunde gifta mig med drottningen, om jag ville.»
»Det är edra ord, mylord, icke mina, svarade Varney, »men vems orden än må vara, så är det tanken hos nittionio personer bland hundra här i hela England.»
»Ja», sade Leicester och vände sig i sängen, »men den hundrade vet det bättre. Du till exempel känner till det hinder, som ej kan överstigas.»
»Det måste överstigas, mylord, om stjärnorna tala sant», sade Varney lugnt.
»Du har rätt», sade Leicester och vände sig åter. »Hela världen önskar det. Jag har fått uppmaningar från Tysklands reformerta församlingar — från Nederländerna — från Schweiz; det framställes som en sak, varpå hela Europas välfärd beror. Frankrike skall ej sätta sig däremot — det härskande partiet i Skottland anser det som sin säkraste garanti — Spanien fruktar det, men kan inte hindra det — och ändå vet du, att det är omöjligt.»
»Det vet jag inte, mylord. Grevinnan är opasslig.»
»Skurk!» utbrast Leicester, i det han häftigt satte sig upp och grep svärdet, som låg bredvid honom. »Gå dina tankar åt det hållet? Du vill väl inte begå mord?»
»För vem eller vad tar ni mig, mylord?» sade Varney och antog en oskyldigt misstänkt mans överlägsna ton. »Jag har ingenting sagt, varigenom jag kunnat göra mig förtjänt av en sådan förfärlig anklagelse, som den ni i er häftighet utslungar. Jag sade endast att grevinnan är sjuk. Och så grevinna hon är, så älskansvärd och älskad hon än är, anser väl mylord henne ändå dödlig? Hon kan dö, och då blir mylords hand åter fri.»
»Bort! Bort!» sade Leicester. »Låt mig ej mer höra sådant!»