»Ni talar bra, min hederlige värd», sade gästen med ett melankoliskt leeende, som dock gav ett mycket behagligt uttryck åt hans ansikte. »Ni talar bra, min muntre vän, och de, som äro nedstämda, liksom jag, böra ej störa de lyckligas glädje. Jag vill därför gärna tömma ett glas med edra gäster, hellre än att kallas en glädjestörare.»
Därmed steg han upp och slöt sig till sällskapet, vilket, uppmuntrat av Michael Lambournes lära och föredöme och till största delen bestående av personer som gärna begagnade sig av tillfället att få sig en munter måltid på värdens bekostnad, redan hade gjort några strövtåg utöver måttlighetens gränser, vilket hördes på den ton, vari Michael frågade efter sina gamla bekanta i byn, och de skrattsalvor, varmed varje svar mottogs.
»Och er systerson, herr värd, denne Michael Lambourne, som är festens föremål, vill han också, liksom de andra, gå och gälla för slagskämpe?»
»Hm, nu sätter ni hårt åt mig», sade värden, »min systerson är min systerson, och fast han var en vildbasare förr i världen, kan Mike ju ha bättrat sig han som andra. Jag vill inte ni skall tro att allt vad jag nyss sa' om honom var lika sant som Guds ord. — Under vad namn får jag presentera min värderade gäst för de där muntra ungdomarna?»
»Kalla mig Tressilian», svarade främlingen.
»Tressilian?» upprepade värden på Björnen. »Ett ståtligt namn och antagligen härstammande från Cornwall, ty hur heter det i ordspråket:
’På Tre-, Pol- och Pen, känns Cornwalls namn igen.’»
»Skall jag säga herr Tressilian från Cornwall?»
»Säg inte mer än jag bett er, så är ni säker på att ni inte säger mer än som är sant. Man kan ha ett namn, som börjar med någon av de där tre stavelserna, och ändå vara född långt ifrån S:t Michaelsberget.»
