XVII.
MÖTET I GROTTAN
Den olyckliga grevinnan av Leicester förstod att det under dagens villervalla lätt kunde bli något dröjsmål med hennes brevs framlämnande till Leicester och att det även torde gå någon tid, innan han kunde slippa ifrån sin uppvaktning hos Elisabet, för att komma och besöka henne i hennes gömställe.
»Jag vill ej vänta honom», sade hon, »förrän i afton: han kan inte lämna sin kungliga gäst, ej ens för att träffa mig. Jag vet att han kommer förr, om det är möjligt, men jag skall inte vänta honom förrän i kväll.»
Men då den stora slottsklockan började sända ut sina dånande toner, för att förkunna det kungliga tågets ankomst, var detta ljud så pinsamt för hennes genom sinnesrörelser så nervöst känsliga öron, att hon knappast kunde låta bli att skrika av ångest till svar på den obarmhärtiga kläppens skrällande klang.
Småningom dog festens larm bort, och grevinnan lämnade det mörka fönstret, där hon suttit och lyssnat. Det var att hoppas att Leicester skulle komma till henne, så snart det blivit tyst i slottet, men det var också möjligt att hon kunde bli störd av någon obehörig. Sedan den olyckliga grevinnan vidtagit nödvändiga försiktighetsmått, gick hon till sin bädd och lade sig på den under ångestfull väntan. Där räknade hon mer än en
