gömställe, där hon kunde ställa sig dold, tills hon kom i tillfälle att vända sig till någon beskyddare och utverka ett samtal med sin man.
»Om jag kunde träffa min vägvisare», tänkte hon, »finge jag åtminstone veta, om han lämnat fram mitt brev. Ja, om jag bara finge råka Tressilian! Det vore bättre att utsätta mig för Dudleys vrede genom att anförtro hela min belägenhet till en, som är hedern själv, än att återigen löpa fara att bli förolämpad av råa sällar.»
I den tillflyktsort hon valt kunde hon lätt undvika att bli sedd. Hon behövde blott dra sig tillbaka längst in i en grotta i rustikstil och med mossbänkar och en fontän, och där kunde hon antingen vara gömd eller upptäcka sig för någon ensam vandrare, som nyfikenheten kunde föra till denna avlägsna vrå.
Det begav sig på denna minnesvärda morgon att den av jaktsällskapet, som tidigast kom ut från sitt rum i full jaktdräkt, vår Englands jungfruliga drottning. Hon hade knappt tagit ett steg bortom tröskeln till sitt rum, förrän Leicester var vid hennes sida och föreslog att de, till dess förberedelserna till festen voro avslutade, skulle bese »lustgården» och de andra trädgårdarna.
Samtalet mellan Elisabet och gunstlingen var i början lugnt och likgiltigt. Men småningom tycktes Elisabets värdighet i hållning och åtbörder smälta och förvandlas till obeslutsamhet och ömhet. Hon höll ögonen fästa på marken och röjde en blyg benägenhet att vända sig bort från sin följeslagare. Ädlingar såväl som herdar säga i ett så kritiskt ögonblick mera än de ämnat, och drottningar såväl som bondflickor lyssna längre än de borde.
»Nej, Dudley», sade Elisabet med bruten ton, »nej, jag måste vara mitt folks moder. Andra band, som utgöra den enkla borgarflickans lycka, äro en drottning förnekade. Nej, Leicester, yrka ej mera därpå. Vore
