XX.
FALLUCKAN
»O, om ändå Janet vore här!»
»Det är bättre att hon är där hon är», svarade Foster. »En av er är nog att förvrida huvudet på en ärlig karl. Vill ni inte ha något att stärka er med?»
»Nej, nej… mitt rum… mitt rum… jag hoppas att jag får stänga dörren innanför?»
»Gärna för mig», svarade Foster, »bara jag får stänga den utanför.» Han tog ett ljus, gick före Amy till en del av huset, där hon aldrig förr varit och förde henne uppför en ofantligt hög trappa, medan den ena av de gamla tjänarinnorna gick förut med en lampa. De gingo framåt ett kort, smalt galleri, vid vars ända var en massiv ekdörr, som ledde in till den girigbuken Fosters eget rum, vilket var i högsta grad tarvligt inrett och föga olikt ett fängelse.
Varney hade emellertid stått på lur nere i trappan, men då han hörde dörren låsas, kom han smygande upp på tå. Foster vinkade åt honom och pekade med ett självbelåtet leende på ett i väggen dolt maskineri, varigenom man lätt och ljudlöst kunde släppa ned en del av trägalleriet som en vindbrygga, så att all förbindelse avskars mellan dörren till rummet, där han vanligen bodde, och övre avsatsen av den höga, dit ledande trappan.
