sig vid avbrottet, »kom Tony Foster själv framrusande med en knölpåk i handen…»
»Och krossade skallen på dig för din näsvishet, hoppas jag», sade Lambourne.
»Det hade varit lättare sagt än gjort», svarade Goldthred harmset. »Nej, nej, där krossades inga skallar. Han hötte visserligen åt mig med påken och sa' att han skulle slå till, och frågade varför jag inte höll mig på allmänna vägen o. s. v., och jag skulle nog ha givit honom en sittopp för besväret, men jag gjorde det inte för det vackra fruntimrets skull, jag var rädd att hon skulle dåna.»
»Anfäkta, en sådan vekhjärtad pultron!» sade Lambourne. »Tänkte väl någonsin en vandrande riddare på damernas förskräckelse, då han gick att strida mot jättar, drakar eller trollkarlar, i hennes närvaro och för hennes befrielse? Där försummade du' ett sällsynt tillfälle!»
»Begagna det själv då, Mikes, svarade Goldthred. »Där borta är det förtrollade slottet och draken och damen, alltsammans till din tjänst, om du vågar dig på dem.»
»Ja, det skulle jag också, och det för ett stop sekt», sade soldaten. »Men vänta — jag har ont om linne —, vill du sätta upp ett stycke hollandslärft mot dessa fem guldmynt, att jag går upp till slottet i morgon och tvingar Tony Foster att låta mig få göra bekantskap med hans vackra gäst?»
»Jag antar vadet», sade krämaren, »och fastän du är oförskämd som Belzebub själv, tror jag att jag skall vinna på dig den här gången. Vår värd här skall ta emot insatserna, och jag lämnar pengar, tills jag hinner skicka lärftet.»
Sedan bröt sällskapet upp, och gästerna togo avsked; Gosling och Tressilian blevo ensamma i det tomma
