»Allt det där kan vara mycket sant», svarade Lambourne, »men jag var ju ändå ett tillräckligt bra sällskap för min gamle vän Anthony Båltändaren, fastän han nu på något oförklarligt sätt blivit herre till Cumnor Place.»
Foster såg strängt på honom, vände sig därefter om och gick ett par slag genom rummet med samma avmätta steg som då han inträdde; sedan kom han plötsligt tillbaka, räckte Michael Lambourne handen och sade:
»Var inte ond på mig, bäste Mike; jag ville bara pröva, om du hade lagt bort något av din gamla aktningsvärda öppenhjärtighet, som dina avundsmän och bakdantare kallade skamlös oförskämdhet. Men vem är den där junkern, min hederlige Mike? Är han en laglös, utsvävande sälle liksom du själv?»
»Jag ber att få presentera för dig herr Tressilian», svarade Lambourne till svar på sin väns fråga; »lär känna och värdera honom, ty han är en ädling med många utmärkta egenskaper. Han kommer nog med tiden att bli det du sade, men ännu så länge är han bara en nybörjare, en proselyt, och söker storkaxarnes sällskap, liksom en ovan fäktare besöker fäktskolorna, för att lära sig hur han skall handtera floretten.»
»Om så är, vill jag be dig följa mig i ett annat rum, bäste Mike, ty vad jag har att säga dig är endast för dina öron.»
