na, men ännu alltjämt oändligt älskliga och olyckliga flicka, är att hennes far vädjar till sitt lands kränkta lagar. Jag måste skynda mig att meddela honom denna förkrossande underrättelse.»
Medan Tressilian, sålunda samtalande med sig själv, närmade sig porten för att försöka öppna eller klättra över den, märkte han att en nyckel stacks in i låset från yttre sidan, Den vreds om, låset gick upp och en kavaljer, insvept i ridkappa och med slokhatt med hängande plym, stod plötsligt framför honom. Båda utropade på en gång i en ton av ovilja och förvåning, den ene: »Varney!» och den andre: »Tressilian!»
»Vad gör du här?» var den stränga fråga som främlingen gjorde Tressilian, då den första överraskningen var över. »Vad gör du här, där du varken är väntad eller välkommen?»
»Ja, Varney», svarade Tressilian, »vad gör du här? Kommer du för att triumfera över den oskuld du bragt på fall, eller för att drabbas av en hederlig mans välförtjänta hämnd? Drag värjan, hund, och försvara dig!»
Tressilian drog sin värja, i det han sade detta, men Varney svarade endast:
»Du är galen, Tressilian. Jag erkänner att skenet är emot mig, men med alla eder, som en präst kan förestava och en man kan svärja, bedyrar jag, att mistress Amy Robsart aldrig lidit någon kränkning av mig, och det bjuder mig verkligen emot att göra dig något ont av denna anledning — du vet att jag kan slåss.»
»Jag har hört dig säga det, Varney», svarade Tressilian, »men nu skulle jag gärna vilja ha något bättre bevis därpå än dina egna ord.»
»Det skall heller inte fattas, om klinga och fäste äro mig trogna», svarade Varney. Han drog sin värja med högra armen, lindade sin kappa omkring den vänstra och angrep Tressilian med en kraft som för ett ögonblick
