önskar det vore lika sant, att jag inte älskar henne! Så enfaldigt det var av mig att någonsin försöka göra intryck på henne för min egen räkning, då klokheten bjöd mig att vara mylords trogne budbärare! Allt ifrån den stunden, då min politik begick en så farlig blunder, kan jag inte se på henne utan fruktan, och hat och kärlek äro så underligt sammanblandade, att jag inte vet, vilketdera jag hellre ville: äga henne eller göra henne olycklig, om det stod mig fritt att välja. Men hon får ej lämna detta ställe, förr än jag säkert vet, på vad fot vi stå med varandra. Mylords intresse — och så till vida även mitt, ty om han faller, dras jag med i hans fall — fordrar, att hans giftermål hålles hemligt, och dessutom — jag vill inte låna henne min arm, för att hon med dess tillhjälp skall svinga sig upp till sin höga plats och sedan trampa på mig, då hon lyckligt och väl intagit den. Jag måste skaffa mig inflytande över henne, antingen genom kärlek eller fruktan. Låt mig bara en gång bli hennes förtrogne — låt henne anförtro mig en hemlighet — och du är min, sköna grevinna!» Han gick åter några steg över golvet, stannade, slog i och tömde ett glas vin, liksom för att lugna sin oro, och lämnade rummet, mumlande: »Nu gäller det att ha ett slutet hjärta och en öppen, ofårad panna.»
