skolmästare, men om du driver gäck med mig, skall jag överta en del av hans sysslor och aga dig så att du känner det. Här binder jag alltså min häst vid denna upprättstående sten — jag skulle ju lägga silvermynt här och vissla tre gånger?»
»Ja, men ni måste vissla högre än en ofjädrad koltrast», sade pojken, då Tressilian lagt ned sitt silvermynt och, halvt skamsen över sitt dåraktiga tilltag, visslade helt vårdslöst; och nu visslade Dickie så genomträngande gällt, att det skar genom Tressilians hjärna. Undrande hur detta gyckelspel skulle sluta, lät han leda sig till den sidan av det lilla busksnåret, som var mest avlägset från stenrundeln, och satte sig där.
»Var nu tyst och lyssna», sade Dickie sakta, »så skall ni snart få höra slagen av en hammare, som ej är smidd av jordiskt järn, ty stenen. som den är gjord av, har fallit ned från månen.» Tressilian hörde verkligen lätta slag av en hammare, som då en hovslagare håller på att arbeta. Det besynnerliga i ett sådant ljud på ett så ödsligt ställe kom honom att studsa; men då han såg på gossen och av det illpariga uttrycket i hans ansikte förstod, att denne såg och njöt av hans lilla rädsla, blev han övertygad om, att alltsammans var ett avtalat skälmstycke. Så snart ljudet upphörde, sprang Tressilian upp med värjan i handen, ilade omkring snåret och stod ansikte mot ansikte med en man i smedförskinn, men för övrigt fantastiskt klädd i en björnhud med pelsen ut och en mössa av samma slag, som nästan helt och hållet dolde hans sotiga anletsdrag. — »Kom tillbaka! Kom tillbaka!» ropade gossen till Tressilian, »Annars blir ni sliten i stycken — ingen levande varelse har ännu fått se honom!» Smeden lyfte verkligen sin hammare och visade tecken till stridslust. »Jaså, du har lurat mig, Flibbertigibbet? sade smeden. »Det är värst för dig själv. — Bort härifrån! Vik hädan, innan jag kallar på Talpock med den brinnande lansen för att krossa
