och tillintetgöra dig!» Dessa ord uttalade han under våldsamma åtbörder, i det han svängde omkring sig med hammaren.
»Tig med ditt zigenarpladder, du eländige bedragare!» svarade Tressilian föraktfullt, »och följ med mig till bydomaren, annars klyver jag skallen på dig.»
»Jag tycker, nådig herre», sade smeden, i det han sänkte hammaren och antog en fogligare och ödmjukare ton, »att då en fattig man gör sina sysslor, borde han kunna få utföra dem på sitt eget sätt.»
»Varför», sade Tressilian efter en stunds tystnad, »finner jag dig här, en flitig hantverkare, utövande ditt yrke på ett så dystert ställe och under så besynnerliga omständigheter?»
»Min historia är inte lång», sade mannen, »men nådig herrn gör kanske bäst i att sitta ned, medan han åhör den.» Därmed förde han dem ned i sin håla, ställde fram en trefotad stol vid elden och tog sig själv en annan, medan Dickie Sludge eller Flibbertigibbet, som han kallade gossen, drog fram en pall och satte sig vid smedens fötter och såg upp i hans ansikte med en min, som förrådde den mest brinnande nyfikenhet.
»Jag är född till hovslagare och kunde mitt yrke så bra som trots någon svartfingrad smed i skinnförkläde. Men jag tröttnade på att dunka med hammaren på städet och drog ut i världen, där jag blev bekant med en berömd taskspelare, vars fingrar blivit för styva för att göra konster och som önskade sig en lärling till hjälp. Jag tjänade hos honom i sex år, tills jag blev mästare i yrket. Sedan gav jag mig till teatern. Därpå blev jag halvt kompanjon och halvt tjänare åt en man, som utövade läkareyrket.»
»Med andra ord», sade Tressilian, »ni blev pajas åt en kvacksalvare.»
»Nej, någonting mer än så, vill jag hoppas, min bäste herre», svarade Wayland smed, »men sanningen att
