för har han så mycket större behov av goda vänner omkring sig.»
»Men vad är det då egentligen som fattas mylord?» sade Tressilian oroligt. »Jag har inte hört talas om, att han är sjuk.»
»Jag vet inte», svarade mannen, »men han är mycket dålig. Läkarnes förstånd står stilla, och många av hans närmaste misstänka, att det inte står rätt till — häxeri eller något ännu värre.»"
»Vilka äro symptomerna?» sade Wayland smed och steg hastigt fram.
Mannen såg på Tressilian, liksom för att spörja om han skulle besvara frågor av en främmande, och då han fick ett jakande tecken, uppräknade han hastigt: avtagande krafter, nattsvett, dålig aptit, mattighet o. s. v.
»I förening med en gnagande smärta i maggropen och svag feber?»
»Just så», sade budbäraren litet förvånad.
»Jag känner till orsaken till den sjukdomen. Er herre har ätit av S. Nicholas’ manna. Men Jag vet också bot därför — min mästare skall inte kunna säga, att jag studerat i hans laboratorium förgäves.»
»Vi skola genast begiva oss av», sade Tressilian. »Gud kallar oss.»
Sedan han korteligen redogjort för denna nya anledning till en hastig avresa, ehuru utan att häntyda på Stevens’ misstankar eller Wayland smeds försäkringar, tog han det hjärtligaste avsked av sir Hugh och familjen på Lidcote Hall, som beledsagade honom med böner och välsignelser, och åtföljd av Wayland smed och earlen av Sussex’s tjänare, red han i skarpt trav mot London.
Wayland hade använt den korta tid de tillbragt på Lidcote Hall till att ändra utseende på ett märkvärdigt sätt. Av hans vilt växande skägg fanns nu ingenting annat kvar än ett par små, militäriskt uppvridna mustascher. En skräddare från byn hade efter Waylands fö-
