»Är mylord farligt sjuk?» sade Tressilian.
»Vi befara det allra värsta», svarade den äldre herrn, »och det tack vare de skändligaste konster.»
»Fy», svarade Tressilian, »mylord av Leicester är en man av ära.»
»Vad gör han då med sådana anhängare, som han har omkring sig?» sade den yngre kavaljeren, »Den, som frammanar den onde, kan vara hederlig, men han är i alla fall ansvarig för det onda djävulen anstiftar.»
I detta ögonblick inträdde earlens kammarherre och underrättade Tressilian, att hans herre ville tala med honom.
Han fann lord Sussex klädd, men liggande på sin soffa, och blev bestört över den förändring sjukdomen åstadkommit i hans utseende. Earlen tog emot honom med den hjärtligaste vänlighet. Tressilian undvek att besvara hans frågor om familjen Robsart, förde talet på earlens hälsa och upptäckte till sin förvåning, att alla symptomen överensstämde med Waylands beskrivning därpå. Han tvekade därför ej att meddela Sussex sin tjänares hela historia.
»Låt kalla hit honom, Tressilian», sade earlen.
Sedan Wayland blivit införd till greven, upprepade han i bestämd ton sina förut uttalade påståenden.
»Måhända», sade earlen, »är du utskickad av dem, som ha begynt detta verk, för att fullborda det åt dem; men om du hyser så stort förtroende till din konst, så vill jag våga försöket; de lärda kunna ändå ingenting göra för mig. Säg mig, huru jag skall ta in ditt medikament.»
»Det skall jag genast göra», sade Wayland, »men tillåt mig uppställa det villkoret, att efter jag skall bära hela ansvaret för kuren, får ingen annan läkare tillåtas att blanda sig i den.»
»Det är inte mer än billigt», sade earlen. »Laga nu till ditt läkemedel.»
