ligt ökade oredan i hans militäriska hushåll gjorde honom fullständigt oförberedd på att mottaga henne.
Inom sig förbannande den slump, som så oväntat tillskyndade honom hennes nådiga besök, skyndade han ned tillsammans med Tressilian. Trots all skyndsamhet hann han endast möta drottningen, just som hon inträdde i stora salen, och han såg genast att det var ett moln på hennes panna.
»Är detta en kunglig garnison, mylord av Sussex, efter här finns så många pikar och lansar? Eller ha vi råkat fara förbi Sayes Court och i stället landat vid vår Tower i London?»
Lord Sussex skyndade sig att anföra några ursäkter.
»Det behöfs inte», sade hon. »Mylord, vi ämna ofördröjligen bilägga en viss tvist mellan mylord och en annan hög herre vid vårt hov och på samma gång uttala vårt ogillande av det ohyfsade och farliga bruket att omge er med beväpnade banditlika anhängare, som om ni alldeles i grannskapet av vårt residens beredde er att föra inbördes krig mot varandra. Det gläder oss att se er så återställd till hälsan, mylord. Inga ursäkter — vi veta huru saken förhöll sig, och vi ha tillrättavisat den vildbasaren unge Raleigh. Apropå, vi skola snart befria ert hus från honom och ta honom till oss. Det finns något hos honom som gör honom förtjänt av en bättre uppfostran än han sannolikt kan få bland ert krigiska följe.»
Ehuru Sussex knappt förstod, huru drottningen kunnat komma att framställa detta förslag, kunde han ej annat än buga sig och uttala sitt samtycke. Sedan bad han henne stanna tills några förfriskningar hunno bjudas, men han kunde ej övertala: henne därtill; drottningen tog avsked av Sayes Court, dit hon kommit med oro och förvirring och där hon lämnade efter sig tvivel och farhågor.
