Den viktiga timmen nalkades slutligen, och vardera åtföljd av en lång och lysande svit av vänner och anhängare anlände de båda rivaliserande herrarna till Greenwichs palats klockan tolv. De utbytte ingen hälsning, de endast stirrade på varandra. Dubbeldörrarna vid övre ändan av det långa galleriet slogos upp, och en hovlakej gav viskande tillkänna, att drottningen var i den där innanför belägna audienssalen. Bägge de höga herrarna gingo långsamt och majestätiskt mot ingången, Sussex åtföljd av Tressilian, Blount och Raleigh och Leicester av Varney. Leicesters högmod måste underkasta sig hovetiketten, och med en högtidlig och stel böjning på huvudet stannade han, medan hans medtävlare, såsom äldre pär än han, gick förbi honom. Sussex besvarade hälsningen med samma stela artighet och inträdde i audiensrummet. Drottningen mottog nådigt deras hyllning.
»Vad jag säger till mylord av Leicester», sade hon efter ett ögonblicks tystnad, »säger jag också till er, mylord av Sussex. Måste ni båda nödvändigt uppträda så braskande vid Englands hov i spetsen för ett eget parti?»
»Mina anhängare, nådigaste furstinna», sade Sussex, »ha stritt för er sak både i Irland och Skottland och mot de upproriska earlarne norrut. Men jag vet inte av, att…»
»Vill ni byta ord och blickar med mig, mylord?» avbröt drottningen. »Jag tycker att ni åtminstone av mylord Leicester kunde lära er den blygsamheten att tiga under vårt tadel. Mylord av Leicester och ni, mylord av Sussex, jag befaller er att vara vänner med varandra eller, vid den krona jag bär, I skolen finna en fiende, som skall bli er båda för mäktig!»
»Madame», sade earlen av Leicester, »ni, som själv är all äras källa, vet bäst, vad min ära kräver. Jag överlämnar den helt och hållet i edra händer och vill