»Din falske usling!» utbrast Leicester i raseri, men han kunde ej få fram ett enda ord mera,
»Nej, mylord», sade drottningen, »vi vilja med er tillåtelse ställa oss emellan den här mannen och er vrede. Vi ha ännu icke slutat med honom. Visste din herre, mylord av Leicester, av din vackra bedrift?»
»Ers majestät», sade Varney, »för att säga rena sanningen, var mylord orsaken till alltsammans.»
»Skurk, ämnar du förråda mig?» sade Leicester.
»Dragen er tillbaka, mina herrar», sade drottningen i befallande ton till sin omgivning, »och du, — säg ut! Vad har earlen att göra med denna din brottsliga intrig?»
»Vare det långt ifrån mig att förtala min ädle gynnare», svarade Varney, »men jag måste bekänna, att någon djup, överväldigande, ehuru hemlig känsla den senaste tiden har bott i mylords sinne, som hindrat honom från att se till sina tjänare, bland vilka han hittills alltid brukat upprätthålla den strängaste ordning, och lämnat oss tillfälle att begå dårskaper, för vilka skammen — såsom i detta fall — till en del återfaller på vår beskyddare.»
»Och i denna mening och i ingen annan har alltså din herre varit delaktig i din förseelse?» sade Elisabet.
»I ingen annan, ers majestät.»
En spänd nyfikenhet blandad med de olika förhoppningar, farhågor och passioner, som göra sig gällande bland partierna vid ett hov, hade liksom med kraften av en österländsk talisman behärskat alla i audiensrummet närvarande under drottningens samtal med Varney. Ingen gjorde den minsta rörelse, man upphörde nästan att andas. Leicester, som såg alla omkring sig önska eller frukta hans upphöjelse eller hans fall, glömde allt vad kärleken nyss hade förestavat honom och såg för ögonblicket ingenting annat än sin nåd eller onåd, som be-
